Raan cɔl Tom alaŋ arεm lëëc. Lëënyde anäk ɣen arεεm apεidït.
Tom har tandvärk. Hans tand gör väldigt ont.
Awic bë la tän akim leec, lakin awel tuεŋ awïc kën arεm dhuökpiny.
Han behöver träffa sin tandläkare, men först behöver han någonting mot smärtan.
Acë bɛ̈n tän ye wεl akim ɣaac thïn.
Han kör till det närmsta apoteket.
“Ɣεn laŋ arεεm lëëc,” go luel. “Yin lɔŋ wälde?”
“Jag har tandvärk” säger han. “Har du något för det?”
“Ɣɛ̈ɛ̈, wεl arεm nɔ̈k kïk. Ace lädhim bë ke gäät yin ë akim kek käkë.”
“Ja, här är några smärtstillande. Du behöver inte recept för dessa.”
“Yin ca leec. Ee wëu kadë?”
“Tack. Hur mycket kostar de?”
“Wëu ye kë jɔt a euros kadhoŋuan. Lakin yin wïc ba akim leec tïŋ.”
“De kostar nio euro. Men du borde träffa en tandläkare.”
“Eyen, ɣεn bä akimdiën leec yuɔ̈p talpun nhiäk duur.”
“Okej, jag ska ringa min tandlärare i morgon bitti.”
“Tä wic yin wεl akiim ril, ka wïc bë kek gäät yïn ee akim leec wälä akim.”
“Om du behöver starkare medicin så behöver du få ett recept från din läkare.”
“Yin ca leec! Ok abë bεn yök.”
“Tack! Hej då.”
